Om att förneka kärleken till sin ponny.

Först var du räddningen för något så trasigt som jag varit. Du var det som skulle komma att bära mig. För första gången på flera år hade jag fått uppleva att vara säker. Viljan. Som liksom bubblade och skrek i mig. Nu kom energin som skulle förbrukats egentligen under min tid i en smutsig säng att ta mig med storm. Såhär efteråt faller det enkelt åt att jag klandrar mig själv, för att ha varit lycklig i ett förhastat tempo, för att ha hoppats på för mycket. För att jag lyckats inbilla mig själv att det värsta var över, att du var räddningen. 

 

Men jag tänker inte tappa greppet om mitt fasta beslutna jag, om mig när jag vågar tro på att det allra bästa kommer att ske. Jag klandrar sagorna för dess förmåga att ta slut. För eftertexter som rullar in när räddningen nått sin plats. Och därefter... Därefter ett tvunget självständigt hål.

 

När du kom till mig, till mitt liv och omedelbart blev det viktigaste jag hade, lovade jag dig att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag lovade att jag skulle ge dig allt. 

 

Du blev den tryggaste päls jag upplevat, men mina fingrar tätt intill din silvriga man var jag inte rädd. När mörkret jag befunnit mig i innan jag fann dig knackade på mina axlar, vilade du tungt ditt huvud mot dem. Dina beskyddande andetag som flåsade mig i nacken. Jag kämpade med dig, fast besluten att du skulle bli så fin som det bara gick. Du skulle bli den bästa hästen av allihop, tillsammans skulle vi ju bli starka. 

Kunde stå och borsta din lurviga päls i timmar. Och när jag såg dig på håll blev jag alldeles varm av stolthet, du var det finaste jag sett.

 

Vi bråkade ibland. Jag kunde gråta mycket över oss två. Men med det stod jag ut. För också var du trösten för mig. 

 

Sedan kom den tid då det vände för mig. En vind av destruktiva påminnelser förde mig med sig, steg för steg, nedåt mot den botten jag tidigare vandrat genom, cirkel efter cirkel. En plågsam död. Långsam utan takt. Det är först nu, snart ett år senare som jag kan se vad som hände. När jag tappade greppet om oss. När du allt oftare blev omhändertagen av någon annan än mig. När jag slutade ha kontroll. När jag gav dig en hastig blick där du stod i hagen på sin höjd, för att se så att du var vid liv. 

 

Tills att min självdestruktiva sida fick mig att endast vilja leva så som den sa åt mig. Och jag hade förlorat min framtidstro om att allt kommer att fortsätta gå bra, jag hade förlorat den helt. Hos mig brann ingenting kvar. Varje låga var släckt. 

 

Under mina mest sorgsna stunder återvände jag ändå till dig. Varje gång. När tårarna bara rann fast jag torkade undan dem med ilska fanns där en drivkraft. Och den drivkraften tog mig till att vila ansiktet ned i din man och låta mina tårar rinna av längs med dig. Den drivkraften tog mig till att stundtals återvända, jag borstade i timmar och galopperade i skogen med dig, slöt ögonen och hoppades att vi var tillbaka. Tillbaka till den tid då vi bara hade varandra, till den tid då jag höll mina löften jag lovat. 

 

Nu hoppas jag att det är över på riktigt. Att det kan få vara slutet på omfamningar av ett destruktivt liv. Nu försöker jag att stryka undan din pannlugg, se in i din mörka ögon. Stryka din päls. Omfamna dina viljor. Bevara dina styrkor. För så som du ändå kan se mig nu, oskyldiga blick, oförstående, du vänder inte mig ryggen för ett svek, så ska jag ge tillbaks allt till dig. 

 

Aldrig vill jag se att ansvaret för dig vilat på någon annan. Aldrig vill jag mer känna den knut i mig som uppkommit av tanken på att vistas i stallet, just för att påminnas om dig. För att se dig. För att känna så mycket kärlek och veta att den har jag förnekat. För att älska så mycket och veta att det har jag förträngt. 

 

För att älska dig. Kan ha varit det viktigaste i livet. Utan min kärlek till dig, är jag osäker på om jag varit vid liv. Din trygga päls har blivit alternativet framför både tågräls och bro. Och för det, för den räddning av livet på mig som du är, så lovar jag att dig ska jag ge allt. Och för det ska vi alltid vara tillsammans. 

 
 

går omkring

 

kommer aldrig här ifrån

smutsen är förevigad i min kropp
duschar flera gånger varje dag tills huden torkar ut
gör sår för att låta innehållet sippra ut
men det är bara blodkroppar varje gång
jag vet att smutsen är ännu längre in
 
jag vet att jag aldrig blir ren igen
jag har ingenting kvar
jag äger inte längre mig själv
jag har ingenting kvar
 
skrubbar tills jag blöder
river skriker tills jag blöder
det kommer alltid ikapp mig
händerna blickarna andedräkten
 
kylan är värst
de känslokalla greppen kring mina överarmar
alltid tar de i mig lite för hårt
så att det precis ska göra ont
jag säger inte ifrån
det är försent
 
det är försent att säga ifrån nu
renhet kommer aldrig tillbaka

ett sprucket hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt

det är mitt eget fel vad som än händer
med mitt hjärta
 
för jag har alltid vetat
att du inte skulle stanna

ÄR NI KVAR NI SOM HAR ALLA SVAR?

Jag är långt borta från någonting, jag vet inte från vilket. Men jag känner ingen mark under mig och jag har svårt att greppa luft, himmelen är dold bakom täta silvergråa moln och vi slår varandra i frustration innanför din lägenhets ljust gula väggar. Jag har förlorat mig i ett nytt behov jag har syndat och jag har stannat uppe för sent om nätterna. Så att det blivit både morgon och dag och så att det mörknat återigen. Mitt hår är längre nu, snart rör topparna höftbenen - benen som bara blir tydligare igen. 
 
Jag vill säga att jag är frisk. Jag vill inte återvända hit i min misär men jag inser sakta att detta är vem jag är. 
 
Alltid kommer jag att kämpa.
 

happy bd

jag blev sexton år i måndags
började med att mina kottar till småsystrar gav mig paket
glitterpennor skrivblock och klistermärken
 
åt glass till lunch och fick en klänning av Jeanette som jobbar i skolans hälsotek
fikade med min bästavän och pratade kärlek
åkte till lurvet och red i skogen
töltade jättelångt och kände luften hela vägen in
har inte vågat rida på länge
 
bowlade i staden med min förebild och hennes pojke
förlorade men fick högre poäng än sist
 
sen dog det
uppåtkurvan
 
drack för mycket öl på en klubb och blev bekräftad det som mitt jag försökt förtränga
att folk inte tycker om mig och sånt
blev bekräftad att så är det
 
jag ville inte mer jag åkte därifrån när förebilden och pojken inte såg
sjöng på spårvagnen bede-låtar och ramlade in på centralen när alla sista bussar och tåg redan gått
så kom en utländsk lång man och erbjöd taxi
 
han körde mig till min nya vän som jag velat behålla
innan jag skulle gå greppade han tag om mig och tog alla födelsedagspengar
jag puttade honom och sprang ut ur bilen så gott jag förmådde med de nya skorna
 
in i huset hos min nya vän som jag velat behålla och insåg när jag klev genom dörren att jag faktiskt velat behålla min nya vän
nu förlorar jag min vän tänkte jag och grät
där låg han i sin säng och såg upp på mig där jag stod i dörröppningen med saltvatten som rann
det sneda leendet fick han till och med fram
innan han andats någon halvtimme och vad i helvete gör du ens här sa han
 
ja vad gör jag här
vad har jag för plats på den här helvetes jävla jorden?
där jag bara misslyckats
förstört och glömt av
att det finns saker jag vill behålla
sen hinner jag inte blinka förrän jag inte har det kvar
 
grattis på födelsedagen 
vad ska du förstöra nästa år?

Slutet

Det finns ingenting som gör lika ont som att vara ensam bland andra. Jag fryser hela vägen in. Jag skriker hela vägen in. Jag gråter hela vägen in. Vad hade du gjort om du såg mig nu? 
 
Stuckit mig med dina naglar och slagit mig i huvudet eller blivit rädd och sagt förlåt? Du vet att inga ord hjälper. Inga axelryckningar, inga slag eller tårar hjälper. Inte nu när jag är inåtvänd, när allting om mig är inåtvänt. Du kommer aldrig mer att komma åt mig där du är. 

Du känns för mycket

Jag säger ingenting om blåmärken som du stöter emot så att det ilar smärta genom hela mig, jag säger heller inget om tårarna som trycker bakom ögonlocken eller det hjärta innanför mitt bröst som slår så hårt att jag tror att det ska gå av. För trots allt av det som gör så förbannat ont är din beröring som plåster just för stunden jag andas i men långsiktigt så förvärrar det bara mina ärr. Det känns vackert att du andas tyngre av en sådan som jag när jag egentligen inte borde få dig att ta andetag överhuvudtaget. Så som jag kväver och tynger luften med skam borde du redan fallit död ned på golvet. 

 

Snälla, öppna fönstret tänker jag men jag känner din kalla hud och fortsätter ligga tyst. Förflyttar mig ännu närmre. Aldrig får jag nog av den närhet du ger mig, när du är inuti eller utanpå, aldrig får jag nog av den närhet ägd av dig. 

 

När jag inte är där hoppas jag att du inte ser mig så som alla andra sett mig. Mina nerver är för klena för att orka lyfta allt igen. Jag ber dig att vara snäll mot mig och jag vet du skulle aldrig ljuga men vad vet jag sen om sanningen?

 

Så ibland vill jag att du ska slå mig hårt så att jag aldrig mer kan stå. Att du ska trasa sönder allting som är kvar så att jag glömmer av allt som var, för jag hatar det som känns för det som känns det bränns och jag hatar hur du håller mig för att jag älskar när du håller mig och jag vill att du ska skrika så jag glömmer dig så att meningen inte finns att du håller mig för jag hatar att jag älskar när du håller mig. Så släpp mig. Nu. Släpp mina pianofingrar och mina långa trasiga ben. Låt mig landa i asfalten för att aldrig ta mig upp. Sköljas bort i regnet och blåsa bort i stormen, smälta i solen och frysa till is sent i december. Jag säger ingenting om blåmärken du skapar eller blåmärken du nuddar för hårt vid, jag är tyst. Jag kommer alltid att vara tyst för den skam som gnager trots att jag älskar hur du håller mig. Det gör inget att du håller mig. Bara jag får hålla dig. 


om det är till någon tröst för dig, så gillar jag inte heller mig själv

livet är rätt ok
hejdå

Kasta mig så jag vaknar

Skrik då!
Skrik på mig
 
Skäll för det jag svikit och det jag gjort
För allt som du vill glömma bort
 
Skrik då
Ännu högre
Så att jag hör så att jag känner så att jag aldrig
aldrig aldrig aldrig mer förstör
 
Är du så feg, hjärtat mitt?
Att du inte kan höja din röst
Att du inte kan ta dig för eller ta dig mot
Att du inte kan stå upp för mitt och ditt
 
Ännu högre
Så att du hörs!
 
Jag sitter i hörnet och gråter men överrösta ljudet från mitt hulkande
Ta ett stadigt tag kring min överarm och ruska
Stå inte där ständigt suktande
 
Huset skakar så att glasen klirrar mot varandra av frustration
Stå ej där så tyst
 
Skrik på mig
Att jag gjort fel
Du har gjort fel
Skrik ännu högre
Så att jag hör dig
Jag lovar denna gången går jag ej itu jag håller mig hel

låt honom inte ta din kärlek ifrån mig

sluter ögonen och känner in alla celler från hans andetag
 
nu är det inte länge kvar
tänker jag
 
nu är snart allting över och snart är allting begravt
 
försöker glömma det som gjort ont och hoppas att det går att förtränga
när jag förklarar för andra hur de ska behandla sig själva
och skriker inuti för allt som borde förändras
 
jag hör att jag är vacker men jag låter inte
tillåter inte
orden att sjunka in
 
blicken som möter mig ur spegelglasets reflektion
den är vass och lugn
nu är den tyst
den säger inte längre att jag är ful eller dum
den är alldeles tyst
 
och jag undrar om du är kvar?
du som tittar tillbaka så stilla och tyst?
 
jag undrar och det är bara tomt
tomt från förklaringar och svar
 
helt tomt nu

God jul

Kall yta
Hård och rak
De sylvassa kanterna lämnar spår efter sig i betongen och i asfalten
Rektangulära
Det sveper sig förbi fort som vinden mot huden och lämnar ärr som består
De tar sig enkelt inåt men kommer aldrig igenom och ut
Vi ligger på knä och äter från resterna de lämnat
Där vilar de och blänker och reflekterar solen och kallar på mig
Säger: snälla lägg mig nära dig
Intill kroppen placeras de
Där ligger de och gör sår

Jag beskriver rakbladen och dig
Likheterna kan inte skrämma mig

Jag har förnekat dem sagt nej


A place to begin

Någonstans är slutet
Det förhoppningsvis varma omslutande fulla
 
Men först är livet jag överlevt
Först kommer allt det jag tagit mig ur och passerat nu
Sen kommer mitt-emellan-jävla-tinget
 
Sen kommer start och prestation
Någonstans här känner jag det
långt ifrån fortfarande
det förhoppningsvis varma omslutande fulla
 
Jag lever med den sjukdomen
Den som förhindrar att det ska flyta samman
Att det ska bli bild av pusslet
 
Jag lever med att förhindra det
Det som ropar in och kastar ur och sorterar
 
Snälla
 
Snälla tro på att jag finns
Ingen romantik ingen historik ingen plastik
 
Gör så att ljug inte
Låt bli att såra eller svika
Jag är för tunn för att skrika
 
Så säger allihop
 
SKYLL DIG SJÄLV
 
Hör av dig vid kaosartade sammanhang älskling
Du är värd någonting större någonting bättre
Du är ju allt för mig det finns ingen
Ingen som är lika bra
 
Vad har du gjort
Vad har du sagt
Har jag inte sagt att jag inte vill ha med dig att göra
 
Du måste lära dig att leva med att vara fel
Viskar jag
Det är ingen känsla det är en del
 
För nu säger ytterligare nej
du är alldeles ensam
du är alldeles ensam med dig
 
Men vem är jag att prata?
Jag är ju fortfarande själv
Jag låtsas fortfarande att någon är bredvid
Jag har ju fortfarande inte tänkt
 
Det var precis så som jag förklarade
Viskar jag
Det var inte du det var jag som inte svarade
 

Också tonår

Femton år och en fjärdedels tår
Blöt och salt men varm

Sen går några förbi

Status eller inte status
De är kära

Jag är inte olycklig eller så
Jag är bara femton och en fjärdedels tår

Ingen är kär i mig
Det gör mest ont

Tomheten


Bekämpa hatet

Den är begravd i en flaska av glas
Du har hela ditt liv
Du har hela mitt hav

Du kan inte spela gitarr i taktfast ton
Alla toner låter skit
Så säger du all kunskap har du lärt dig
Allt är din spritmerit

Jag skrattar
Ned i halsduken
Tänker hoppas han inte lägger märke till att
Till att jag är halshuggen

Eller att nu dör femtio barn
På andra sidan av vår jord
Hoppas du glömmer
Hoppas du glömmer allting

Sen ser du mig i ögonen på det vis
Att jag vrider hjärtat ett varv för att inte vika undan
Jag vrider på det för att inte blunda

Du lägger inte märke till skuggorna
De som förföljer
Du spelar inte i takt
Och du glömmer
Du glömmer att jag sörjer


Om

Min profilbild

Hej. Detta är min blogg. Jag har den för att skriva. Så om du har ont i hjärtat eller vill förstå dig på ont i hjärtat eller bara tycker om att läsa så kan du ju fortsätta besöka mig. Jag skriver alltså. Om ont i hjärtat. Och att inte kunna känna att man har ont i hjärtat.

RSS 2.0