hon står och speglar sig och ler

jag blev sexton år i måndags

började med att mina kottar till småsystrar gav mig paket

glitterpennor skrivblock och klistermärken

 

åt glass till lunch och fick en klänning av Jeanette som jobbar i skolans hälsotek

fikade med min bästavän och pratade kärlek

åkte till lurvet och red i skogen

töltade jättelångt och kände luften hela vägen in

har inte vågat rida på länge

 

bowlade i staden med min förebild och hennes pojke

förlorade men fick högre poäng än sist

 

sen dog det

uppåtkurvan

 

drack för mycket öl på en klubb och blev bekräftad det som mitt jag försökt förtränga

att folk inte tycker om mig och sånt

blev bekräftad att så är det

 

jag ville inte mer jag åkte därifrån när förebilden och pojken inte såg

sjöng på spårvagnen bede-låtar och ramlade in på centralen när alla sista bussar och tåg redan gått

så kom en utländsk lång man och erbjöd taxi

 

han körde mig till min nya vän som jag velat behålla

innan jag skulle gå greppade han tag om mig och tog alla födelsedagspengar

jag puttade honom och sprang ut ur bilen så gott jag förmådde med de nya skorna

 

in i huset hos min nya vän som jag velat behålla och insåg när jag klev genom dörren att jag faktiskt velat behålla min nya vän

nu förlorar jag min vän tänkte jag och grät

där låg han i sin säng och såg upp på mig där jag stod i dörröppningen med saltvatten som rann

det sneda leendet fick han till och med fram

innan han andats någon halvtimme och vad i helvete gör du ens här sa han

 

ja vad gör jag här

vad har jag för plats på den här helvetes jävla jorden?

där jag bara misslyckats

förstört och glömt av

att det finns saker jag vill behålla

sen hinner jag inte blinka förrän jag inte har det kvar

 

grattis på födelsedagen 

vad ska du förstöra nästa år?

Det finns ingenting som gör lika ont som att vara ensam bland andra. Jag fryser hela vägen in. Jag skriker hela vägen in. Jag gråter hela vägen in. Vad hade du gjort om du såg mig nu? 

 

Stuckit mig med dina naglar och slagit mig i huvudet eller blivit rädd och sagt förlåt? Du vet att inga ord hjälper. Inga axelryckningar, inga slag eller tårar hjälper. Inte nu när jag är inåtvänd, när allting om mig är inåtvänt. Du kommer aldrig mer att komma åt mig där du är. 

Jag säger ingenting om blåmärken som du stöter emot så att det ilar smärta genom hela mig, jag säger heller inget om tårarna som trycker bakom ögonlocken eller det hjärta innanför mitt bröst som slår så hårt att jag tror att det ska gå av. För trots allt av det som gör så förbannat ont är din beröring som plåster just för stunden jag andas i men långsiktigt så förvärrar det bara mina ärr. Det känns vackert att du andas tyngre av en sådan som jag när jag egentligen inte borde få dig att ta andetag överhuvudtaget. Så som jag kväver och tynger luften med skam borde du redan fallit död ned på golvet. 

 

Snälla, öppna fönstret tänker jag men jag känner din kalla hud och fortsätter ligga tyst. Förflyttar mig ännu närmre. Aldrig får jag nog av den närhet du ger mig, när du är inuti eller utanpå, aldrig får jag nog av den närhet ägd av dig. 

 

När jag inte är där hoppas jag att du inte ser mig så som alla andra sett mig. Mina nerver är för klena för att orka lyfta allt igen. Jag ber dig att vara snäll mot mig och jag vet du skulle aldrig ljuga men vad vet jag sen om sanningen?

 

Så ibland vill jag att du ska slå mig hårt så att jag aldrig mer kan stå. Att du ska trasa sönder allting som är kvar så att jag glömmer av allt som var, för jag hatar det som känns för det som känns det bränns och jag hatar hur du håller mig för att jag älskar när du håller mig och jag vill att du ska skrika så jag glömmer dig så att meningen inte finns att du håller mig för jag hatar att jag älskar när du håller mig. Så släpp mig. Nu. Släpp mina pianofingrar och mina långa trasiga ben. Låt mig landa i asfalten för att aldrig ta mig upp. Sköljas bort i regnet och blåsa bort i stormen, smälta i solen och frysa till is sent i december. Jag säger ingenting om blåmärken du skapar eller blåmärken du nuddar för hårt vid, jag är tyst. Jag kommer alltid att vara tyst för den skam som gnager trots att jag älskar hur du håller mig. Det gör inget att du håller mig. Bara jag får hålla dig. 

Skrik då!

Skrik på mig

 

Skäll för det jag svikit och det jag gjort

För allt som du vill glömma bort

 

Skrik då

Ännu högre

Så att jag hör så att jag känner så att jag aldrig

aldrig aldrig aldrig mer förstör

 

Är du så feg, hjärtat mitt?

Att du inte kan höja din röst

Att du inte kan ta dig för eller ta dig mot

Att du inte kan stå upp för mitt och ditt

 

Ännu högre

Så att du hörs!

 

Jag sitter i hörnet och gråter men överrösta ljudet från mitt hulkande

Ta ett stadigt tag kring min överarm och ruska

Stå inte där ständigt suktande

 

Huset skakar så att glasen klirrar mot varandra av frustration

Stå ej där så tyst

 

Skrik på mig

Att jag gjort fel

Du har gjort fel

Skrik ännu högre

Så att jag hör dig

Jag lovar denna gången går jag ej itu jag håller mig hel

sluter ögonen och känner in alla celler från hans andetag

 

nu är det inte länge kvar

tänker jag

 

nu är snart allting över och snart är allting begravt

 

försöker glömma det som gjort ont och hoppas att det går att förtränga

när jag förklarar för andra hur de ska behandla sig själva

och skriker inuti för allt som borde förändras

 

jag hör att jag är vacker men jag låter inte

tillåter inte

orden att sjunka in

 

blicken som möter mig ur spegelglasets reflektion

den är vass och lugn

nu är den tyst

den säger inte längre att jag är ful eller dum

den är alldeles tyst

 

och jag undrar om du är kvar?

du som tittar tillbaka så stilla och tyst?

 

jag undrar och det är bara tomt

tomt från förklaringar och svar

 

helt tomt nu

Någonstans är slutet

Det förhoppningsvis varma omslutande fulla

 

Men först är livet jag överlevt

Först kommer allt det jag tagit mig ur och passerat nu

Sen kommer mitt-emellan-jävla-tinget

 

Sen kommer start och prestation

Någonstans här känner jag det

långt ifrån fortfarande

det förhoppningsvis varma omslutande fulla

 

Jag lever med den sjukdomen

Den som förhindrar att det ska flyta samman

Att det ska bli bild av pusslet

 

Jag lever med att förhindra det

Det som ropar in och kastar ur och sorterar

 

Snälla

 

Snälla tro på att jag finns

Ingen romantik ingen historik ingen plastik

 

Gör så att ljug inte

Låt bli att såra eller svika

Jag är för tunn för att skrika

 

Så säger allihop

 

SKYLL DIG SJÄLV

 

Hör av dig vid kaosartade sammanhang älskling

Du är värd någonting större någonting bättre

Du är ju allt för mig det finns ingen

Ingen som är lika bra

 

Vad har du gjort

Vad har du sagt

Har jag inte sagt att jag inte vill ha med dig att göra

 

Du måste lära dig att leva med att vara fel

Viskar jag

Det är ingen känsla det är en del

 

För nu säger ytterligare nej

du är alldeles ensam

du är alldeles ensam med dig

 

Men vem är jag att prata?

Jag är ju fortfarande själv

Jag låtsas fortfarande att någon är bredvid

Jag har ju fortfarande inte tänkt

 

Det var precis så som jag förklarade

Viskar jag

Det var inte du det var jag som inte svarade

 

Ryggraden känns fortfarande när jag lutar mig mot tegelväggarna på baksidan av skolan. När jag tänker på det kan jag inte låta bli att vända mig om och se efter om där kryper spindlar. Spindelnätet slingrar sig högst uppe i hörnet av taket. Vristerna gör ont efter ett tag sittandes på huk. Så fort jag rör mig ekar brunnen alldeles under fötterna, hade gärna satt mig rakt ned på marken om det inte var blött fortfarande.

 

Förmiddagsrast, tio minuter mellan matte och engelska. Hellre sitter jag på krampaktiga vrister och spottar rök ut över skolgården än att låtsas leta efter penna. Det är sorgligt.

 

Sen gråter jag på vägen hem för att det ska behöva vara så. Tårarna bara faller utmed kinderna och klumpen i halsen, i bröstet, i hela kroppen bara växer. Huvudvärken ökar i takt med nanosekunder. Det handlar inte längre om att färga lungorna svarta, om att glömma hur tjock man egentligen är, om att låta giftet stanna i huvudet och överta all kontroll. Jag skulle inte ens veta vad det handlade om längre.

 

Varken drabbad av anorexia eller deppression är jag längre. Varken glad eller ledsen. Bara alldeles, alldeles vanlig. Men alldeles, alldeles för influerad av sjukdom.

 

Det är sorgligt. Jag är sorglig.

Björn Borg-sko

96-jeans

Vit blus

Eller trasiga jeans från Cubus

 

Nej, inte Cubus

Gina tricot

 

Uppsatt hår eller

Vad hade hon som fick kyssa Lukas med backslick igår?

 

Killarna ser ut som våldtäcktsmän

Små kopier av dessa

Våldtäcktsmän som ljuger om att de har godis

 

Se, hoppa in i min bil

Så får du godis

 

Och tjejerna ser ut som

Kopior av varandra

 

Ska jag skämmas när jag inte ser skillnad på dem?

För de måste väl ha olika personlighet

Är det jag som ska skämmas?

När det är de som gömmer all verklighet

 

Profilbild på Facebook

69 eller 73 likes

 

Det matter

Oj, vad det matter

 

 

 

Inte heller ser jag himmel.

 

Antar att lycka är då stunder av sorg och influerad vardag ibland medicinerad. Jag fick ta ett stadigt grepp med topparna av tänderna mot varann, inre huden av kinden där emellan för att inte låta tunga muskler trilla ned mot marken. Alla vet hur ansiktet på den sorgsne faller.

 

Gud ja, han satt där ovan och sov. Han kittlades med skäggstubben i min dröm i förrgår natt, innan jag morgonen därpå påmindes, alldeles av mig själv, att Gud är, och kommer alltid att befinna sig i en kvinnokropp.

 

Då har jag inte glömt. 

 

I min oro tror jag att medicinen börjar avta, kan nästan känna hur den rör sig i takt med blodkropparna utmed benen. Jag behöver en handflata mot axeln, som klappar med fingrarna och säger "det är hösten som är så mörk, man kan riktigt känna av den nu, årstiden börjar smyga sig på så här års, i slutet av september".

 

Så jag samlar kraft och skriker så högt jag kan att "jag är frisk!", med halsen får jag besultsamt svälja för att dölja det lilla, lilla såret som finns på vänser baksida om foten och svider. 

 

Min vän. Aldrig har jag ljugit. För någon annan än mig själv.

 

Det är hösten som är så mörk. Den skymmer molnen, och skymmer den himmelen? Ja, det gör den nog. För jag ser inte.